Emma med h.
Jag tänkte att så här i bloggens början kan jag börja med att räta ut ett frågetecken.
1. Jag stavar mitt namn med h på slutet. Emmah. Nej, till mina föräldrars stora förtvivlan är det inte deras påhitt. Det var lilla jag som, i början av högstadiet blev knäpp på alla skriverier om att Emma är Sveriges vanligaste namn, febrilt försökte hitta ett sätt att skilja mej från - Sveriges befolkning, eller ja, något åt det hållet. (Som att man inte har fullt upp med att klura ut sin roll i världen i den åldern ÄNDÅ?)
Sen kan jag ju tycka att det blir en väldans massa rabalder om huruvida man uttalar mitt namn, det är ju ingen som har lyckats lösa gåtan med h:ets funktion. Den konstigast varianten måste nog vara de som vill lägga in h:et mitt i namnet - "EMMHHHHHHHAA". Då talar vi fullt friska, svensktalande individer som gör denna slutsats. Den andra varianten man slänger till med blir läskigt likt ett andedräktstest i handflatan - "EMMAHHHHHHHHHHHHHHH". Och där visste alla vad den människan åt för dressing till salladen på lunchen...
För mamma och pappa kommer jag alltid att vara Emma, eller Emmylou som de kallar mej.
P tycker att det är fjantigt med mitt lilla h.
För alla andra är jag Emma med h. Okej, mina närmsta vänner kallar mej Slemmah/Slemma. Emsie. I somras hette jag Tervy. Vissa kallar mej Gräddis men det är en helt annan historia...
Jisses, nu måste jag sätta igång med pluggandet. Jag har en anatomitenta att rocka brallorna av på tisdag!
X
