Let's have a toast for the douchebags.
Idag har vi haft föreläsning i skolan med världens bästa hudläkare. Man måste älska Harry!
Det var en kort dag och vi hade lyxen att sluta 12, så jag och Olga tog chansen att promenera i soliga höst-Stockholm. Faktiskt hela vägen från Fridhemsplan till Skanstull. Jajemän, ni hörde rätt!
Men nu sitter jag här hemma och är inte helt tillfreds med att ha en alldeles på tok för lugn helg framför mej. Det blir jobb och plugg för hela slanten. Gilla läget, bönan!
Craving for peace.
Hejdå.
Nu är Sverige ett gäng galna exiler fattigare och jag och min lever är enade om att det har varit en råkul säsong fylld av sjuka upptåg på upptåg, men nu längtar vi efter en lugn höst. Ses igen nästa år, BOOM!
Jag vill ha världens sämsta mobiltelefon.
Nu är jag jävligt trött på att vara den enda i hela världen som inte har en iPhone. Jag kan vid något tillfälle ha sagt att iPhone är världens sämsta mobiltelefon och det kommer jag få äta upp hela mitt liv.
Som straff köpte jag en app som gör att man kan ta vintagefoton till P:s mobil. Sen köpte jag lite tillägg till appen som jag tyckte var roliga och så lekte jag med den hela dagen igår.
Det kan nog ligga nånting i att jag inte skulle få ett jota gjort om jag ägde en iPhone, men jag vill ha en. Real bad.
Den som vill köpa mitt hjärta kan få ge mej en iPhone i julklapp. Tips!
Can I take you higher part II.
Jag erkänner att jag har en gitarr-fetisch och jag missbrukar ofta, mycket och gärna allt som innehåller lite strängslagande.
Det var ungefär exakt ett år sen jag la upp en av mina absoluta favvolåtar, Big Jet Plane. Jag kan aldrig tröttna på den. Den blir nästan bara bättre och bättre, men allra bäst är den så här.
Det genialiska syskonparet Angus och Julia alltså... åh! ♥
Även banjo går hem.
Tvättstugan rocks.
Hittegods i tvättstugan. Tyvärr är det inte jag själv som har snubblat över den här klockrena avhyvlingen.
Det verkar helt klart värt att ta sej en sväng ner till tvättstugan då och då trots att jag har tvättmaskin hemma.
Soon enough.
Nu är det bara 8-9 veckor kvar tills vi är färdiga hudterapeuter! Jag längtar så att hälften vore nog, men jisses vad jag kommer att sakna att ständigt vara omgiven av en hel drös med tjejer. ♥
Bra bildkvalitet för övrigt.
Hösttecken.
Varje höst drabbas jag av svår separationsångest över att sommaren lider mot sitt slut. Ni ser, jag kan knappt acceptera att det blir lite så att sommaren faktiskt tar slut när nästa årstid tar över.
Förra veckan bevittnade jag hur Snaps uteservering blev bortschyfflad av diverse maskiner. 
Tomt.
Nu är sommaren verkligen över. Finito. Putsväck.
Hösten kanske är okej när allt kommer omkring.
Mmm! Om ni gillar chai-latte ska ni omedelbums bege er till närmsta Espresso house och införskaffa deras chai-thé i pulverform. Supercalifragilisticexpialidocious. Hösten fick precis en mening!
Jag vill knarka!
Den här låten påminner om all den frustration som tonårsåren faktiskt innebar. Och eftersom jag inte hade nånting att vara ledsen/oroad/arg över så provocerade jag fram det istället. Jag var en sån jävel hemma att familjen ringde skolkuratorn och tvingade mej att gå dit varje vecka.
Om jag, som kommer från en trygg kärnfamilj och som har haft världens bästa kompisar, ändå hade en tuff tonårsperiod tänker jag på alla stackars tonåringar som till råga på allt går till skolan med en klump i magen för att de inte har någon att hänga med. De kanske till och med blir kallade glåpord och i värsta fall även blir fysiskt misshandlade. Jag tänker på de tonåringar som har en klump i magen för att de måste komma hem till en alkoholiserad mamma efter skolan. En mamma som kanske är aggressiv eller som bara inte kan ta hand om sej själv - än mindre dej.
Jag hoppas att alla tar ansvar om man misstänker något i sin närvaro. Jag vill ha ett gäng fosterbarn i framtiden. God bless!
Att man aldrig lär sig.
Idag kom vi äntligen på idén att ta den där sköna inlinesvändan vi inte gör alltför ofta längre och jisses, vad härligt det är! Och jisses, vad irriterad jag blir på mej själv som kommer på det först i mitten av oktober. Jag hann t.om. börja smida planer om hur mycket vi ska åka nu och kom snillrikt nog fram till att vi har en riktig jävla röta om vi kan ta oss fram på hjul nästa helg. Pyttsan också!
Det var trevligt så länge det varade, my precious inlines...
P.s. Det är liksom redan lite med fara för livet man glider fram i höstkulisserna. Varning för lövhögar innehållandes kastanjer, det säger bara svisch - så ligger man på alla fyra. D.s.
Take me back to:
Kronprinsessan Märtha på Södermälarstrand.
The dog whisperer.
Hela min uppväxt har jag varit hundrädd. Fruktansvärt hundrädd. Det hela började när jag var liten och min kusin och jag blev jagade av en stor, okopplad hund. Jag minns hur vi sprang för våra liv med tårarna forsandes nedför kinderna och min upprörda moster skrek åt ägaren att koppla hunden, men fyllekärringen lyssnade inte. Hunden ville ju bara leka, men det satte sina spår - och det djupt.
Prince.
När jag skulle jobba på Mallis bodde jag hos min mosters kompis Eva i Palma dom första dagarna. Hon hade en otyglad hund som hette Prince. Han var som en primitiv vildhund, han sket i order och gick till attack så fort man vände ryggen till. Och han kände såklart av min otrygghet i hans närvaro.
Eva jobbade väldigt mycket och tacksam som jag var över gästvänligheten kunde jag inte förmå mej att tacka nej till att gå ut med Prince på dagarna.
Vår första promenad var terrible, på ren spanska. I ett smällhett Palma var jag iklädd kjol där vi gick han och jag, han var ute och gick med mej och inte tvärtom. Jag flög efter som en liten vante. Som från ingenstans fick han en knäpp och började tokhugga efter mina bara ben. Jag kämpade med att försöka hålla honom på avstånd med hjälp av kopplet, men det gick inte att hålla tillbaka 300 kg släphund. Han lyckades bita mej på benen och i ansiktet hade jag rivsår efteråt.
Där stod jag på en gata i Palma, med tårar karikatyrsprutandes ur ögonen, och blev attackerad av "min egen hund". Folk stannade och glodde, men inte en endaste kotte vågade närma sej. Hört talas om civilkurage?
Oh well. Det visade sej att en kille i Evas hus hade en precis likadan blandras som Prince och vi började gå ut med hundarna tillsammans på kvällarna. Hans hund var väldigt lugn, så vi bytte hund och han fick tygla vilden bäst han ville. Han berättade att deras blandning - schäfer/alaskan malamute - är aggressiv av naturen och han lärde mej hur jag skulle hantera Prince på bästa sätt.
Och kan ni tänka er? Idag är jag så gott som kvitt min hundrädsla! Nu är det bara min algfobi kvar, och den behåller jag hellre än konfronterar.
6 år.
Idag är jag hemma och ska "självstudera". Det har gått sisådär hittills.
Jag har tagit en rejäl sovmorgon, ätit frukost i sängen, har Facebookat, färgat och plockat ögonbrynen, torrskrubbat hela kroppen, duschat och nu är jag tillbaka på ruta ett. I sängen igen.
Inte ett dugg sugen på att plugga. Det är ju vår 6-årsdag idag, hallå!?
Men med Mellberg hade vi kanske vunnit.
Efter Hollands första mål i fjärde minuten var stämningen "rätt låg" här hemma. Jag satt och tuggade frenetiskt på en prydnadskudde och P:s ansiktsfärg var läskigt lik Zlatans.
Det är lite så med Sveriges landslag; varje ny match har man glömt besvikelsen över hur den senaste matchen slutade. Humöret är på topp och man tror alltid att - jaa! Idag har jag en känsla av att vi vinner!
Men några minuter in i matchen brukar man - med besked - få veta att det är Sverige man hejar på.
Upp som en sol och ned som en pannkaka, BOOM!
Men Sverige har något de andra lagen inte har; kämparglöd. Trots att vi låg under med 4-0 gav dom aldrig upp utan avancerade istället i andra halvlek. Jag är stolt över att vara svensk och jag kommer aldrig att sluta hoppas på seger. Hur många upp-som-en-pannkaka en människa ens ska behöva utstå, totally worth it!
Hoffmaestro & Chraa - Ibracadabra
I'm down!
Finska pepisen.
Är det bara vi eller är inte Sandra väldigt lik statyn på Scheelegatan?!
Dagens Lika som bär. Eller åtminstone Den här dagens - jag har liksom inte tid att leta efter look-alikes hela dagarna. Såna här bär växer då inte på träd!
Idol får vänta.
Det börjar bli en trend att sjunga karaoke på K Karaoke på Odenplan. Jag gillar upplägget; de hyr ut karaokerum i olika storlekar till gäng (eller om man är ensam, smaksak!) och så springer det runt "servitriser" och tar emot dryckesbeställningar. Det är lite som att sjunga karaoke i nåns vardagsrum, fast med - "servitris".
Och det bästa med karaoke är att:
1. det känns som att man har en sångröst mätbar med Céline Dions.
2. man undrar varför man inte har sökt till Idol tidigare?!
3. alla sjunger med, med eller utan mic.
4. alla sjunger med, med eller utan sångröst.
Jag tror att jag valde att lämna sångrösten hemma i lördags. Men det är ännu en tjusning med karaoke - det ska vara lite skavanker, annars är det inget kul!
Mobilrape.
Note to self: lägg inte ifrån dej mobilen på efterfesten. Risken finns att den innehåller bilder på halvnakna killar efteråt!
Vilken insats.
Trött som jag var efter skolan var jag så nära på att slinka dit på att köpa färdig pannkakssmet... Förpackningen var så otroligt frestande där den stod så rosa och puttinuttig och jag var så utmattad och in i Norden hungrig men NEJ (!) - orkar man inte ens vispa ihop nåt så simpelt som pannkakssmet kan man lika gärna kasta in handduken.
Så det blev pannkaksgräddning from scratch. Vilken insats! Jag har en dold talang inom ämnet också; jag har svart bälte i pannkaksgräddning.
Min farmor lärde mej att grädda perfekta pannkakor när jag var pytteliten, så jag har liksom haft några år på mej att öva. Och öva. Och öva. Mest genom att äta.
Fangtasia.
Det var inte förrän rätt nyligen som jag såg att jag har två huggtänder i nedre tandraden. Det är lite sjukt när man får såna reality checks vid 26 års ålder. Man undrar lite vad mer man har fått om bakfoten egentligen.
Shake n' rattle.
Jag är ju ett USA-freak av rang och jag älskar cajun- och texmexmatkulturen som härstammar från den amerikanska Södern. Vi åt en av mina absoluta favoriträtter, direkt från Louisiana - Shake n' Rattle salad.
Den kanske inte ser så mycket ut för världen, men smakerna... jag säger bara smakerna...
Så jag tänkte dela med mej av receptet! Det här är för 4 personer.
Kryddblandning:
2 pressade vitlöksklyftor
1 tsk chilipulver
½ tsk mald koriander
1 tsk mald spiskummin
1 krm kanel
1 tsk farinsocker
1 tsk salt
- 2 msk rapsolja till stekning
- 150 g blandade rivna salladssorter
- 1 skivad avokado (citronsaft på)
- 2 urkärnade och strimlade tomater
- 1 liten strimlad rödlök
- 3 msk hackad färsk koriander
- ½ dl olivolja
- 1 pressad lime
- salt och svartpeppar
- ½ påse nachochips
Gör så här:
1. Skär kycklingfiléerna i smala strimlor.
2. Blanda den pressade vitlöken och alla kryddorna i en plastpåse.
3. Tillsätt kycklingstrimlorna och skaka om påsen så att blandningen fastnar.
4. Stek kycklingstrimlorna ca 4 minuter tills de är klara.
5. Blanda sallad, grönsaker och koriander med olja och pressad limesaft, salt och peppar.
6. Lägg salladsblandningen på ett stort fat, toppa med de ljumma kycklingstrimlorna och garnera med nachochips runt om.
Förutsättningen att man tycker om den här rätten är att man gillar koriander och spiskummin, för det är det inte alla som gör. Men gör du det så är du good to go! Vad väntar du på!?
Jag är med Joico.
Jag och Joicos K-PAK Deep-penetrating reconstructor.
Efter några jobbiga dagar med smärta, panikgråt och feberyra och med en tröstande mamma på andra sidan luren kände jag att jag var värd en treat.
Äntligen är den min! Mina drömmars hårinpackning, mitt hårs dröminpackning osv osv.
Jag har redan dedikerat ett helt blogginlägg till denna sköning. Oj, vad jag har suktat och längtat och trånat. Och det är inte förrän i detta nu den är i mina händer - då kanske ni förstår tyngden i att jag, när det kommer till vissa saker, plockar i och ur kundkorgar i oändlighet innan jag slår till.
Sist jag satt och biktade mej i frisörstolen lovade jag dyrt och heligt att jag ska spendera minst lika mycket pengar på hårvård som jag gör på hudvård. (Det är att kräva mycket, det!) Den här bara måste vara en bra investering!
To be continued, kära vänner...
I'm Alive.
Dagens rapport från min svettiga säng: Jag lever och mår mycket bättre idag, men sämre än jag kommer att göra imorgon. Hänger ni med?
Det här med att ligga still i sängen flera dagar i sträck är inte min grej. Jag vet inte hur man tyglar rastlösheten, så jag ligger och sprattlar och byter ställning värre än en trotsig bebis som vägrar att sova.
Men hey! Det är en petitess just nu, för febern är borta och jag orkar vara glad igen. Det betyder allt.
