Dishy!
P har upptäckt den röda tråden i min smak när det kommer till män. Han tror att tråden är så simpel att det räcker med en goatee. Tredagarsstubb går också bra, tydligen. Eller som han kallar dom - "latinos".
Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Mina fav-killar har en annan tråd, helt klart.
1. Det är alltid svåra killar. Dom där lite mystiska, tystlåtna. Klassens clown går fetbort.
2. Nämen! Whataya know - alla har bruna ögon.
3. Okej, jag älskar lite skägg. Det kan inte hjälpas!
Ingen kan säga att jag inte försökte.
I söndags fick jag nog av våra väl använda sovkuddar och styrde kosan mot Hemtex för att införskaffa nya. Fluffiga.
Dunkuddar kändes som ett självklart val. Fluffiga. Jag har aldrig haft dunkuddar tidigare. Varför har jag aldrig haft dunkuddar tidigare..?!
Det var inte förrän jag hade bäddat rent i sängen och dom nya kuddarna låg på plats som det slog mej - jag är ju allergisk (!) Dun, allergi - grundskolematte. Och summan är inte alls till min fördel.
Men kuddarna var ju så sköna och allergi kan ju växa bort med tiden så det är självklart att man inte ger upp i första taget.
Jag kan säga såhär: antingen har jag fått ögoninflammation och förkylning precis exakt samma natt som jag provtestade kuddarna. Det händer ju att man vaknar upp och knappt kan andas och att man inte får upp ögonen för att ögonfransarna har blivit ihoplimmade av ögonklegg. Eller så inte...
Damn you, allergi! I hope you rot in hell.
Testing, testing.
Iiihh! Den här damp ned i min brevlåda precis just nu: Den efterlängtade och extremt omtalade Ögonkrämen.
Jag har hört så sjukt mycket bra om den från amerikanska kunder eller kunder som har kommit över den på resande fot. Här ska testas.
Mamma och pappa får agera försökskaniner eftersom krämen reparerar olika tecken på åldrande kring ögonen. Det kan jag vänta med några år, resonerar jag.
Jag ska fota före- och efterbilder och riktigt dokumentera resultaten. Det är dock aningens osäkert hur det kommer att gå eftersom det är en intensivbehandlande ögonprodukt som kräver gradvis invänjning dom första två veckorna. Det där med varannan-dag-principen är alltid lite risky och det blir lätt att man slarvar.
Visst är det så spännande?! Inte? Jo, men det är det.
Det är fredag idag, för er som har missat att det är veckans bästa dag.
Jag tycker att det är lite roligt att titta på Facebooks statusuppdateringar på fredagar. Hälften består av påståendet "Det är fredag!" - som att någon har missat veckans bästa dag?!
Nu inleder jag ett projekt. Nu ska håret minsann avvänjas från daglig schamponering! Jag minns tillbaka till en tid då jag bara tvättade håret 1 gång i veckan. Sedan började jag plugga och var tvungen att tvätta det dagligen då jag kom hem med hudkrämer och massageoljor och det ena med det tredje fastkletat i hårfästet. Tough life, kan tyckas.
Min bästa vän fr.om nu heter Torrschampo.
Belieber or not.
Jag har aldrig förstått mej på folk som ödslar energi på att rata klipp och personer på Youtube (för att nämna ett exempel). Dom gör ett aktivt val att gå in på klippet i fråga för att manipuleras och slutligen gå lös med en hatisk novell i kommentarfältet. Det är som om dom skulle lida av Tourettes syndrom så fort en yttrandechans dyker upp.
Det finns en superenkel tumregel i dom här sammanhangen. Den kan appliceras på det mesta i livet och lyder:
GILLAR DU INTE JUSTIN BIEBER - GÅ INTE IN PÅ JUSTIN BIEBERS KLIPP.
(Och om du ändå måste göra det kan du väl hålla dina tankar för dej själv. Tack.)
GILLAR DU INTE KETCHUP - ÄT INTE KETCHUP.
(Och om du gör det ändå - tugga med stängd mun.)
Visst har vi förstått att det här är folk som är avundsjuka och mest av allt - huvudsjuka. Jaja, vi vet. Dom får ta den negativa kritiken som en komplimang. Det här måste vara jättelätt att lära typ Justin Bieber på 16 år. På sista tiden har jag nämligen sett på både TV och nätet att han har så djävilusiskt många haters efter sej.
Jag är inget Justin Bieber-fan. Mest för att jag inte är 10 år. Men så såg jag det här gamla videoklippet av en slump - och sweet-lord-baby-jesus (!) vad duktig han är. Jag kan inte förstå att han här bara är 13 år och har en så ofantligt utvecklad röst.
Jag är avundsjuk men jag säger bara keep up the good work!
Face off, face on.
I söndags låg vi och slökollade på Braveheart. I den filmen är ju Mel Gibson världens kanske manligaste man. Det gör liksom inget att han är smutsigare än 10 uteliggare tillsammans, har rastaflätor by nature och bär ett trasigt tygstycke som s.k. "klädesplagg" - han toppar alla världens-snyggaste-man-listor. I alla fall i min värld.
När filmen var slut skickade P en bild på William Wallace med tillhörande Braveheartcitat till sin gamla kompis
- som i sin tur kontrade med en bild på sig själv med texten "sjukt lik, eller hur?"
Sanningen var den att det inte var helt olikt. Sanningen är även den att jag och P alltid måste smälla högst. Utmaningen var med andra ord antagen.
Med bara en blick sinsemellan (ni vet den där blicken som ofta utbyts i filmens värld, där den ena parten oftast nickar till den andra och säger "GO!") visste vi vad vi behövde göra. Jag sprang för att hämta min sminkväska och P satte sig tillrätta i en stol i köket. Skrattandes och med en genis galna glimt i ögat skissade jag upp William Wallaces nylle över P:s. Hans slätrakade och släta (!) ansikte man-ifierades med en skön tredagarsskäggstubb, rynkor, smuts och sår. Det är jättemanligt med sår.
Reaktionen vi fick av kompisen efter att ha skickat bild på konstverket var precis det vi ville ha. "Ni är galna!" typ. Yes.
Kommunicera mera.
Efter arbetsdagen igår såg jag ut som ett lik med blodsprängda ögon och grafitfärgad hy. Ohsåfräsch. Jag fick höra några gånger under dagen att jag såg lite hängig ut.
Jomenvisstsörrni. Jag härdade ut mina jobbtimmar och skyndade sedan hem. Likt en grottmänniska slängde jag i mej maten som P hade stått och lagat i två timmar och låg sedan och toksov i soffan redan klockan 21. Jag sov oavbrutet till klockan 10 imorse.
Det här ser jag som ett tecken på att min kropp vill säga mej nånting. Listigt, jag vet. Och som om min kropp skulle veta mitt arbetsschema passade det här in ypperligt just nu med tanke på att jag är ledig idag.
Så vi (jag och kroppen min såklart) rehabar med en massa kaffe, lång promenad i solen i två timmar och nu hemmagjord blomkålssoppa med tryffel som avslutning.
Bra kommunikation där, kroppen. I'm on it!
Någon gång måste vara den första...
Nu har det första småjobbiga damn-you-autocorrect-syndromet bevittnats. De konstverk som är på hemsidan (damnyouautocorrect.com) känns farligt nära manipulation, men den här vet jag från botten av mitt hjärta är en ärlig tokmiss. Jag satt och hängde över skribentens axel när det skrevs och som ni är väl medvetna om är själva transformeringen till iPhones egna vokabulär ett ögonblicks verk. 
Jag skrattade så jag satte vinet i halsen. Till brorsan. Vad är oddsen.
Agnes Cecilia.
När jag var liten samlade jag på porslinsdockor. Varför vet jag egentligen inte, jag är egentligen skiträdd för dockor. Skräckblandad förtjusning är nog rätt benämning.
Mina föräldrar fick nog av min kollektion som stod och tog plats i deras hem, så nu har jag två kartonger fulla av dockor i vårt "avlastningsrum".
Dom som inte har något slags affektionsvärde hos mej kommer jag att gå lös på. Med pennor, sax, attiraljer och lim.
Den här dockan fick agera försökskanin idag. Den enda märkpennan jag hade hemma var både i fel färg och - än värre - galet rinnig så den åkte i papperskorgen. Nu ska jag införskaffa nytt material och köra stenhårt.
Fotogénique.
Jag tjyvlyssnade på två tjejer på jobbet som stod och diskuterade huruvida man blir bra på bild eller ej. Den ena sa att hon alltid fotas från ena sidan. Alltid. Hon har tydligen nån sjuk reflex som utlöses varje gång en kamerablixt går av. Av ren nyfikenhet var jag tvungen att gå in på Facebook och se efter om det här verkligen var sant eller om det bara var sanning med modifikation. Men hör och häpna - alla cirka 30 profilbilder var tagna från exakt samma sida och vinkel. Där kan vi snacka om obehagligt många timmar framför spegeln i jakten på den perfekta posen.
Det här blir ännu en grej som läggs till på min lista av jävligt-onödiga-saker-man-kan-behöva-kunna-i-vardagen. Jag har noterat att jag gärna lägger min vänstra sida till vid fotograferingstillfällen, så jag antar att jag själv har utsett den till min bästa sida. Och tjoff (!) så sprang den lilla intressesmurfen förbi fortare än kvickt.
Nu ska jag in till jobbet och åtnjuta min och mina två kollegors vinst. Vi vann förra månadens säljtävling och får äta lunch på en rätt flådig restaurang tillsammans som belöning. Perfekt vinst för en matgalning som yours truly!
Backwards on a pig.
HAHAHA. Varför vill den lilla apan sitta där frivilligt, baklänges? Är det egentligen lite synd om grisen? Och varför i hela fridens namn har någon med på tok för mycket fritid gjort en jingel till filmklippet? Så många frågor, så lite svar - men det gör inget. Jag gillart.
Och den där signaturmelodin kommer att förfölja mej hela dagen, var så säkra. Den där jingelmannen vet vad han gör! "Baby monkey, baby monkey..."
Steady on!
Den här veckan är inget annat än jobb minsann. Idag ska jag jobba riktigt osköna tider; till 23. Sedan är det bara att springa hem (så fort man nu kan springa med en tunnelbana), försöka varva ned med lite skönhetssömn och jobba långpanna imorgon. Vad tusan hände med mitt glidarschema?! Jag har varit en reko tjej och bytt några tider med en kollega - men har visst inte märkt att jag har blivit lurad till att jobba 100 %. Riktigt smooth gjort...
Nu passar det som allra bäst att drömma sig bort till sommarens resor. En av dom bär av till denna stad:
Nanananananana... ♪
Vågad.
Apropå Sofias fina ord: "Om du var en blomma skulle jag plocka dig" - - -
På ettan i gymnasiet fick man skriva hjärtan till Alla hjärtans dag som sedan delades ut i klassrummet. Riktigt amerikanskt och väldigt mycket upplagt för mobbing och utanförskap (!).
Det är speciellt ett hjärta jag aldrig kommer glömma. Det var från en kille som jag inte kände så bra vid det laget.
Med en handstil som om det vore ett barns hade han skrivit:
"Om du var en blomma
och jag var en ko
skulle jag inte äta upp dig
utan jag skulle slicka upp dig i brygga
Bill."
Hahahahahahahaha. Jag föll pladask. Som kompis.
Extra bright.
Jag fick en massa sms under sändningen igår - "Jag ser dig!" osv - och jag ramlade nästan av stolen. Det är långt många fler som tittar på Let's dance än vad folk verkar vilja ge sken av. Men nu är ni avslöjade minsann. ;)
Det var ju liksom inte meningen att vi skulle sitta så himla synligt. Inte om vi fick välja. Och det är ju typiskt att jag hade gjort det snedvridna valet att inte tvätta håret kvällen till ära. Yes! tänkte jag - precis som Tina tänkte om sin stela nacke under paso doblen.
Natten kantades av plockmat, champagne och limousineåkning. Yes! tänkte jag igen. Tur att jag inte tvättade håret...
P.s. Ser typ lika malplacerad ut som Figge under sitt streetdance-nummer. Jag tror inte jag har hittat min vibe. D.s.
Prinsessan.
Det här är ett av många störda minnen:
På bilderna är A råförbannad på oss. Det tog en hel dag för henne att prata med oss igen.
Vi var i Halmstad en sommar och hamnade på en efterfest i ett mansion med ett gäng grabbar. Huset (mansion känns egentligen mer sanningsenligt) var helt enormt vackert och hade typ 50 salar och salonger - utan att överdriva alltför mycket. Vi sprang runt som små prinsessor från rum till rum och lekte att vi bodde där, sällskapet som hade bjudit med oss kändes liksom inte lika intressanta.
Den trevliga upplevelsen slutade med att Ankan var fly förbannad på oss som drog med henne hem framåt morgontimmarna. Hon ville så gärna sova som en prinsessa.
På med dansskorna.
Jag är Nisse Nollkoll vad gäller programmet och vet inte ens vilka deltagare som är kvar i tävlingen. Jag fick en snabb uppdatering igår. Frank... är den jag kommer ihåg. Well, det får bli en trevlig överraskning istället.
Oh baby.
Tills dess piggar jag upp er med den här:
