Remember where you heard it first.
En gång för många år sedan var jag på Hultsfred. Där träffade jag en kille. Vi pratade i telefon varje dag i nåt år. Nu är vi vänner på Facebook. Han skickade en inbjudan till en grupp som hette "The Fix" idag. Jag klickade på länken. Det var en musikgrupp.
Såg en musikvideo jag var tvungen att klicka på. Det var han. Och hans vänner. Jag är lite smått impad. De är skickliga.
Stockholm står kvar, men jag ligger.
Nu är jag hemma efter några dagar på Selma Spa i Värmland. Hur skönt och välbehövligt det än må vara att resa bort så kan jag inte annat än ge efter och hålla med den gamla uttjatade klyschan "borta bra men hemma bäst".
När man kör E20 (jag har kört den alldeles för många gånger den här sommaren. Det är som att det är den enda vägen ut från Stockholm, men så är det ju inte på långa vägar...) hemåt och kommer till Alby så vet man att man är nära. Då höjer jag alltid musiken och slår en knuten näve i takt med musiken, bratstyle. Det måste vara något med Stockholmsluften...
Den här låten älskade jag när det begav sig 1992. Det svänger ju för tusan, Orup!
Ikväll ska jag på reunion med klass 9B vid Reimersholme - 10 år senare. Det ska bli kul att se vad det har blivit av alla. To be continued...
Om du verkligen måste facerapea så gör det åtminstone ordentligt.
Leo? Ta åtminstone reda på fakta innan du facerapear!
Trubbel i klädparadisio.
På väg till Tigers modevisning.
Min partner in crime A är ju stylist, så hon har haft fullt upp med att springa på visningar nu under modeveckan.
I onsdags hade hon en plats över till Tigers modevisning i Kungsan. Egentligen är inte kläder och mode riktigt mitt forum, men jag älskar ju att testa allt nytt minst en gång så det var en självklarhet att tacka ja.
Tills jag insåg att det skulle bli ett helvete att hitta något i närheten av moderiktigt i min garderob. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag inser mina begränsningar - jag klär ner mej. Hellre underklädd än ett halvtaskigt försök till att vara inne, alla gånger i veckan.
A hade lugnat mej med att det inte är så stifft och uppklätt som man tror, så jag tänkte att jag nog borde smälta in någorlunda i alla fall.
Som vanligt så är det ju alltid just den dagen man själv ska försöka sig på nånting som det är Avslutningen för modeveckan med tillhörande avslutningsfest på Berns. Alla var uppklädda till tänderna. Yes, this is my lucky day! tänkte jag. Gud, du vet verkligen alltid hur du ska få till en skön twist på närvaron.
Nu är det faktiskt så att jag alls är särskilt brydd av vad jag har på mej eller inte längre. Jag har och kan trots allt gå ut på Stureplan iklädd sneakers om jag så måste, det är det inte alla av mina vänner som kan vill jag lova! Därför kan jag även gå på en otroligt kändistät modevisning iklädd chinos och sneakers. Det är ju gratis vin, hallå?
Annat var det när jag var 18 år och jag och syrran skulle gå på Lena Philipssons show på Hamburger Börs. Vi började med ett glas vin hemma hos henne på Söder och av någon anledning kom hon på den briljanta idén att hon skulle styla mej inför kvällen. Min syster har alltid varit lite mer åt baggyhållet när det kommer till kläder, så det hela slutade med att jag såg ut som en liten hiphoppare. Hemma hos henne var det lite roligt att vara klädd som någon annan men jag var så nära att bryta ihop i tårar när vi kom fram till HB. Det var ju liksom inte jag. Så obekväm som jag var den kvällen har jag aldrig varit i hela mitt liv.
Nu är jag bara jag.
Jag måste lägga ner mina låtsaskompisar.
Min "låtsaskompis" Stacey. ♥
När jag sa till min nära nära vän E att jag skulle träffa en Stacey igår trodde hon att jag skojade. Hon trodde att jag skojade i typ 24 timmar innan jag fick ställa mej i försvarsställning och riktigt understryka att jag verkligen ska träffa Stacey, och att nej, Stacey är inte ett smeknamn för Anna.
Antingen tycker E att det är väldigt konstigt att jag har andra vänner, eller så är det bara så att vi har känt varandra så pass länge att 95 % av alla människor som cirkulerar kring ens liv är gemensamma bekanta. Allt annat är låtsaskompisar.
Anyhow - Stacey, som är en rugbyfru från Australien och som umgås med kalsongsniffande huligankillar dagarna i ända, har under sina månader i Stockholm inte sett några andra ställen än Snaps, Liffey's och Patricia. Så jag tog med henne till Mosebacke och hon älskade det. Som hängiven Stockholmspatriot känner jag mej manad att visa upp det bättre vi har att erbjuda.
Fuldansare.
Jag måste säga att jag är lite besviken på att jag inte kom på den här idén själv, men blir samtidigt väldigt glad av att titta på videon! Vissa av killarna har verkligen mitt-i-prick-moves.
Om du inte har gjort dej själv till en fuldansare än, gört!
Lycka är...
Jag älskar amerikanare! Bilarna alltså. Jag har alltid varit fascinerad av dem. Storleken, ljudet, klädseln.
Och med det kommer ju killarna med träskor, börna däck på torget, köra raggarrundan på stan. Man måste älska livsstilen.
Varje sommar är det cruising i vår lilla stad i Dalarna. Det är en av få helger som antalet besökare i Säter stiger från 10 lojala (min familj och släktingar) till 70 000 random. Jag är en given åskådare och ni kan hoppa upp och sätta er på att jag faktiskt kan en massa bilmodeller. Min personliga favorit är Buicks.
... ... ...
Den här sommaren gick min dröm i uppfyllelse. Pappas barndomskompis, som skulle vara med på cruisingen, kom på oväntat besök i sin citrongula - Buick. Tror ni att jag och syrran blev glada när vi fick åka med?
Glad är bara förnamnet. Jag höll på att kissa i trosan av excitement. 
Jag har åkt raggarrundan i knappt gångbara Fårdar förut, men det här var nånting helt annat.
Passera Gå.
Nu får folk bara ta och sluta dö...
Jag kan inte annat än hoppas att de genomfina människor som har ryckts bort alldeles, alldeles för tidigt behövs hos änglarna. De har avtjänat sitt straff här på jorden och får gå vidare till ett bekymmersfritt och paradisiskt Nangijala.
Det kan inte vara på nåt annat sätt.
Vila i frid, F.
Dåndimpen nästa.
Blir knäpp av att sitta hemma med självstudier. Jag har flängt runt som en praktdåre på tre av Stockholms bibliotek - inte helt otippat nog utspridda på olika tunnelbanelinjer - för att hitta tre böcker som är skrivna på skrivmaskin. De är så ouppdaterade att jag är tveksam till om jag ens kan använda dem som källor.
Piss.
Smooth me.
Jag hade ett Hallelujah moment med en smoothie igår. Geez Louise! Kan starkt rekommendera att ni spurtar dit vid bästa nästkommande tillfälle - Blueberry på NK.
Jag var agnostiker innan, men står tamejtusan och tåflirtar med kristendomen efter det här.
Amen.
Vi bjuder upp till dans.
Jag blev kallad både "honey bunch" och "sunshine" på sms häromdagen. Vilken härlig befrielse från alla tråkiga "gumman" och "hjärtat". Missförstå mej inte nu, det är ju fortfarande så att man tager vad man haver. Jag säger absolut inte att jag är bättre själv, för här har ni drottningen av "babe". Det är ett smeknamn jag missbrukar värre än Maria Montazami konsumerar läppstift. Och inte är det svenska heller...
Det är ju den förgrymmade engelskan som får våra svenska smeknamn att framstå som små grå panelhönor i jämförelse. Och ingen vill ju bjudan in en sådan till dans. Så platt, intetsägande och töntigt.
Jag vill slå ett slag för att vi måste utöka våra vokabulär vad gäller smeknamn på svenska. Idag är jag er Fredrik Lindström och jag vill att ni ger mej era allra bästa smeknamn. Det finns inga regler.
Jag ger er en vecka innan jag utser vinnaren. Vinnaren utlovas alltså ett riktigt pris! Så sätt igång och skriv era allra bästa smekisar i kommentaren så ska vi se till att vi också får dansa.
Snopet.
Jag hade ställt in mej på en sen kväll ikväll. Först skulle jag till Pontus by the Sea efter jobbet och möta upp mamma och några släktingar på ett glas vin och efter det skulle A stå med sina öppna armar och välkomna mej med ännu mer vin.
Det här var tydligen i min vildaste fantasi. A har, med sin hypermoderna mobil, världens sämsta mobilbatteri. Så efter Pontus försökte jag vinna tid med mitt sällskap genom att snacka om väder och vind och om ostron. (Ostron kan man prata mycket om, utan att någon egentligen har smakat. Värt att testa, eller hur!?) Men inget svar hos min buddy.
Så jag åkte hem. Väldigt motvilligt.
I ♥ Joico.
Det ser ut som att jag har sålt smöret och tappat pengarna, men i själva verket så är jag himlarns nöjd i detta nu.
I flera år har jag spanat in en hårinpackning från Joico, men ni vet nog själva hur det är - hur många gånger jag än lägger till produkten i varukorgen på diverse hårproduktssajter så tar det emot att göra den slutgiltiga klickningen på vänster musknapp. Den kostar ändå över 300 balubas, och i tid och otid blir man itutad att "det är samma innehåll i budget- som i lyxprodukterna - det enda som egentligen skiljer är förpackningen".
Så på jobbet snackade jag till mej ett prov på inpackningen istället. Eller ja, hon hade inget riktig prov utan sa att om jag hade en liten plastburk som skräpade nånstans i våra gömmor så kunde hon pytsa över lite i den. Jag hittade ingen plastburk, men gissa vad snopen hon blev när jag kom tillbaka med en vinylhandske och bad henne fylla två fingrar istället. Det finns lösningar och så finns det lösningar.
Till poängen:
Hör och häpna, kära vänner. Det kan finnas produkter där ute som skiljer sig ur mängden och som faktiskt har ingredienser som utgör en betydelse.
För här sitter jag och känner att mitt hår... okej, det låter verkligen som att jag får betalt för det jag ska säga - icke, men borde dock få (!) - ... mitt hår känns kort och gott återuppbyggt, starkt och med värsta lystern.
Lyster existerar, Kerstin!
Ps. Jag ska använda inpackningen några gånger innan ni får veta resultatet! How exciting? ;) Ds.
Salam aleikum!
Jag är helt såld på sån här musik. Inte för att det är nåt fel med den - alls - men det känns liksom inte jag. Det är lite av en utomkroppslig upplevelse och den känns riktigt befriande. Den här sommaren har jag upptäckt en massa nya sidor hos mej själv, älskart!
På en av de förskolor jag har jobbat på pratade 90% av barnen arabiska hemma. En liten pojke vi hade resurstid på då hans tal var underutvecklat var en av dem. Han pratade faktiskt inte alls, men förstod precis allt man sa. Mamman, som knappt kunde nån svenska alls, kallade honom Hamoudi.
Fair enough, tänkte vi. Eftersom hans riktiga namn var snarlikt var det ju hans smeknamn, såklart. Så efter ett tag blev det bara så att han var Hamoudi för alla - både barn och personal. Han riktigt myste när han hörde sitt namn, men så var han också en riktig liten myskille to the bone.
En dag var det en annan förälder som reagerade när pojken tilltalades.
- Ni vet att "hamoudi" betyder "älskling" på arabiska va??
Snopppastill.
Det finns inget värre än tacky möhippor.
Det var lite rajtantajtan på stan och lilla Säter kryllade för ovanlighetens skull av tusentals fyllon. Mitt bland alla dyngraka dalmasar gick ett sorgligt gäng innehållandes en stackars blivande brud med sitt obotligt fantasilösa entourage.
Bruden var klädd i raffset och hennes uppdrag för kvällen var att sälja kondomer och låta fyllon klämma och känna på hennes bröst.
Om nån gör så här mot mej när det är dags att gå nerför altaret så höppe jag i älva. Bara en blygsam varning.
Ps.
Det tog oss minst en kvart att lista ut vad i hela fridens namn "Snopppastill" var. Ds.
Är Bruno en skurk eller hjälte?
Vi var på Stockholm Tens rugbyturnering + fest med temat Villains & Heroes i lördags. Jag har aldrig sett så många lättklädda (och nakna också för den delen) exhibitionistkillar på en och samma gång. Vissa kallade det Himlen.
Ni får avgöra själva. Den här bilden hittade jag precis på Facebook. Några av dem känner jag, nån inte. En sak som precis slog mej var att jag inte frågade vad "Bruno" hade med temat att göra? 
Frågan överträffades tydligen av hudexponeringen. Gillart!
Den här bilden har gjort min dag, och jag skrattar psykhögt för mej själv varje gång jag tittar på den.
Gör om, gör bättre.
Om det här var en video man filmade i skolan under en lektion i retorik så hade jag fått leva med att vara en del av lärarens material i framtida lektioner i hur man inte ska göra när man håller tal eller föreläser.
Det är det inte, tack och lov.
