.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Det är inte förrän i detta nu jag börjar känna hur kroppen sakta men säkert läker efter en helg i 210 kilometer i timmen.

Ni är några som har undrat över mitt blåmärke på hakan; trots flygtiden på en knapp timme lyckas vi bli långt mer än salongsberusade (och vi kan ha druckit några snabba öl både på T-centralen och på Arlanda) och precis när vi har klivit av tunnelbanan utanför Tivoli ramlar jag på hakan. Med tung packning i ena handen och en liten öl i den andra. Mitt i rusningstrafik - i dagsljuset. I blickfånget. I gapskratt.

Jag älskar Köpenhamn och sällskapet kunde inte ha blivit bättre den här helgen. Vi har skrattat konstant, från dörr till dörr.

Imorgon ska jag till underbara Köpenhamn med P och hans två kompisar. Tre ölfantaster och jag.
Vi ska dit för att... dricka öl. Jo, men på allvar. P:s favoritbryggeri råkar ligga i just Köpenhamn och i anknytning till den har dom en bar, som fantasilöst nog heter The Bar, där dom har hela bryggeriets ölsamling till försäljning. 
Jo, men det är jättestort. P har lovat mej att han kommer att bli så rund under fötterna att jag kommer att få bära ut honom därifrån. Det ser vi fram emot.

En kompis lyckades fånga detta på bild idag - vi kan kalla den Brandlarm i Sturegallerian.

När jag pluggade till hudterapeut hände det både en, två och tre gånger att brandlarmet gick mitt under ett behandlingstillfälle och vi fick springa ut i morgonrock på skolgården. Det var halvkul.

Men det är absolut ingenting mot att behöva kliva ut i samma skrud på Stureplan. Idag är vi glada att vi inte SPA:ade på Sturebadet, aren't we?

I söndags styrde Sandra, Olga och jag kosan mot Karlstad för att överraska vår fjärde musketör Sofia. Vi har inte träffats ordentligt sedan Examen tog ut sin hämnd i mitten av december.

Jag ska inte ljuga, det har varit barnsligt svårt att hålla den här hemligheten hemlig - trots att det är mindre än en vecka sen vi fick klartecken på att det skulle bli av. Jag som gärna öppnar mina julklappar eller födelsedagspresenter i förväg, eller ännu hellre tvingar nån annan stackare att tjyvöppna sina. 
Jag fick verkligen bita mej i tungan för att inte skicka Sofia sista-minuten-sms som "HÅLL UT - räddning är på väg!" eller "Vet du vad?! Vi kommer till dej ikväll - korka upp vinet." Allt detta för att få skåda den obetalbara minen på en överraskad (och förhoppningsvis även glad) vän. 

Den här frustrationen fick såklart utlopp någon annanstans - i bilen på väg dit. Fjärilarna som huserade i magen i kombination med det härliga återseendet bubblade över och vi satt stundtals och halvt skrattade ihjäl oss. Andra gånger satt Olga i baksätet och vrålade om att det var "så jäkla skitläskigt!" och "hjälp!" om vägen framför oss som både var kolsvart och knappt synbar pga. tokdimma. Peppe Pepp, liksom.

Klockan var strax efter 23 när vi äntligen svängde in på Vägen. Vi släckte ned lysena och kröp fram. För att inte bli upptäckta ställde vi bilen en bit bort för att knata sista biten. I fullkomlig tystnad. Varvat med fniss. 
Det vi inte hade tänkt på var att Sofias hus är hälften vägg - hälften panoramafönster, så hon fick såklart syn på oss (som hon självklart inte hade en aning om var vi - just då) i vårt försök att obemärkt jogga förbi och ta skydd bakom ytterdörren. I äkta nyfiken-tant-anda ställde hon sej närmre fönstret och stirrade med uppspärrade ögon ut på oss där vi stod och vinkade för fulla muggar. Det kändes som att det tog typ 5 minuter innan hon såg och faktiskt insåg att det var vi. 

Trots att Sofia var redo - och hade varit i tre timmar - för sängen satt vi uppe länge den natten. Med rödvin och ögon i kors.
Det var verkligen värt att åka så långt för att "bara ta en kaffe", alla dagar i veckan.



P.s. Vill verkligen tacka Sofias man som lyckades så bra med att hålla tanta vaken så pass länge med diverse udda samtalsämnen. Smör har fått en speciell plats i mitt hjärta. D.s.




Hoppkort blir aldrig tråkigt.


Tillsammans med Sola i Karlstad. Ja, hon kallades så. Servitrisen.
(Bild lånad från Sofias blogg.)



Benstäckarpaus på väg hem.


Den här gången var vi tvungna att göra ett stopp i Karlskoga och testa Sveriges godaste kebabpizza. Den var verkligen skitgod, men en viss Strängnäsbo utmanade denna med Strängnäs motsvarighet. Utmaningen är antagen!

Jag ska på 30-årsskiva imorgon med tema: födelsedagsbarnet. Det är ingen nära vän som fyller år, så det är galet svårt att komma på något riktigt fiffigt, som man ju gärna vill.
Så jag tänker helt enkelt klä ut mej som henne från topp till tå. Hon har bruna ögon, så jag åkte in till Gamla stan där jag har sett en butik som säljer billiga färgade linser och köpte mej ett par.

Efter ungefär tre timmar med linserna i ögonen gör det riktigt ont. Och jag ser sämre än Pantertanterna. Och som grädden på moset så är dom inte så bruna som jag hade önskat, mina gröna ögon lyser fortfarande igenom. 

Oh well, det får funka! Jag är iaf nöjd med glajjerna.