.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Jag tror inte att det är så många som vet det om mej, men jag gillar Marie Fredriksson. I garderoben när ingen ser.
Det är nånting med att hon känns så äkta. Låtarna prickar ofta rätt i bullseye i hjärtat.
På min morfars begravning skulle jag och syrran ha sjungit "Tro", men vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle få fram ett enda ord innan tårarna skulle ta över. Jag kan iofs säga med handen på hjärtat att vi inte ens skulle kunna sjunga "Små grodorna" på någons begravning, så jag vet inte var vi fick den urusla idén ifrån... Vi ville såklart sjunga för morfar. 



Vi är lika blödiga alla tre; mamma, syrran och jag. När Sofie var liten brukade mamma sjunga "Lilla Sofie" och min syster satt och tjöt varje gång. (Mamma brukade även sjunga "I en sal på lasarettet", som avslutas med att flickan aldrig mer får träffa sin mamma och pappa för hon DÖR ju! Hemska mamma!)
När min syster fyllde 18 och hade en fest blandad med både släktingar och kompisar sjöng mamma och jag - "Lilla Sofie". Syrran stortjöt så klart och så hade vi förstört hennes smink. Hon var galen på oss.

Om vi kollar på film så vet P likförbannat att det kommer nån liiten scen som får det att rinna till lite i ögonen på mej. Han vet precis vilka grejer som kan trycka på de knapparna. Och jag vet att han vet. Så vi tittar på varann och sen börjar vi asgarva, jag med tårar sprutande nedför kinderna och han med ögon som himlar.