.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Mitt absoluta favoritband är Hoffmaestro & Chraa.
Jag har följt dem sen begynnelsen. De är riktiga hjältar. Sjukt musikaliska. Sen gillar inte alla genren, men det är en annan femma...

Jag har varit på flera av deras spelningar, senast var den 28 juli på Mosebacke. Biljetterna var snabbt slutsålda och jag blev utan. För alla er som har varit på Mosebacketerrassen en sommarkväll vet att det blir en magisk kväll vem som än står på scen - och nu var det dessutom mina idoler. Självklart hade jag en gigantisk klump i magen några dagar innan spelningen.
Till saken hör att min svåger Erik skulle vara förband (vilken grej, hur mycket växte inte han i mina ögon!) men kunde bara fixa biljetter till sin mamma, brorsa och självklart min syster. De hade redan sålt 200 biljetter mer än vad terrassen tar in... smart, kan tyckas.

Den 28 juli var jag, P och min systerson Sonny + några till på Gröna Lund. Det var så klart hur skoj som helst, men det var svårt att släppa kvällens spelning - särskilt eftersom jag själv skulle leverera Sonny utanför Mosebacke lagom till partajets början. Han skulle så klart se sin pappa sjunga. Så jag och Sonny tog färjan till Söder för att möta upp det glada gänget som var på väg in. Jag hade förhoppningar om att det kanske, kanske fanns någon liten människa utanför ingången som ville sälja sin biljett, den kanske rentav hade ångrat sej och ville åka hem istället...
Men inte ens en halv människa ville sälja sin biljett, så jag fick ta mitt sönderslagna hjärta och åka tillbaka till Gröna Lund och möta upp vännerna som blev kvar. När jag, efter mycket om och men, tagit mig dit ringde svågern Erik och sa att han hade en idé om hur jag kanske skulle komma in. Men jag hade ungefär 20 min på mig eftersom hans spelning skulle dra igång. Nu eller aldrig. 



Jag har aldrig sprungit så mycket i mitt liv. Färjan var så klart försenad. Vägen från färjeterminalen till Mosebacke är sådär halvkul om man inte tar Katarinahissen, som för övrigt är en turistfälla under sommarhalvåret. Jag fick bita ihop och kuta upp för den rålånga trätrappan ovanför slussen.
När jag kom upp var mitt ansikte pionrött och dunkade av ansträngning och jag kippade efter luft. Erik haffade mig under armen och vi gick förbi kön fram till vakten. Erik hann bara säga "- Det här är ljud... tjejen" och vips var jag inne! Jag tjöt av lycka inombords.

Nån öl senare klev Putte & Hökarna upp på scen och körde sin grej. Publiken gillade det!
Men när Hoffmaestro & Chraa kommer upp på scenen blir ingenting sig likt. Jag vet inte hur man kan förklara det, man måste ha varit på en spelning för att känna energin. Glädje och dans. Man har definitivt droppat några kalorier när man går därifrån. Hopp, hopp!

Summan av kardemumman är att jag lyckades hustla mig in på Hoffmaestros efterfest i ett litet rum där det var max 30 personer (de är 11 bara i bandet). Lyckan var total.
Veronica Maggio var där också. En av mina favoriter i bandet började prata med mig. Eller om det var jag med honom. Vi pratade ett tag, jag sa att han gärna fick återgå till sina vänner men han stannade kvar. Sen var jag tvungen att gå och beställa och när jag kom tillbaka och satt och pratade med en kompis såg jag att hans blick hade fastnat på mig. Och jag var väl lite starstruck.

Senare den kvällen stod han och kysste fröken Maggio. Åh vad töntigt, tänkte jag. Bara för att han inte får mig.
För några veckor sen såg jag i nån intervju att de två har varit tillsammans sedan i april. Hur dum kände jag mig inte då. :)