.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Hela min uppväxt har jag varit hundrädd. Fruktansvärt hundrädd. Det hela började när jag var liten och min kusin och jag blev jagade av en stor, okopplad hund. Jag minns hur vi sprang för våra liv med tårarna forsandes nedför kinderna och min upprörda moster skrek åt ägaren att koppla hunden, men fyllekärringen lyssnade inte. Hunden ville ju bara leka, men det satte sina spår - och det djupt.


Prince.

När jag skulle jobba på Mallis bodde jag hos min mosters kompis Eva i Palma dom första dagarna. Hon hade en otyglad hund som hette Prince. Han var som en primitiv vildhund, han sket i order och gick till attack så fort man vände ryggen till. Och han kände såklart av min otrygghet i hans närvaro.
Eva jobbade väldigt mycket och tacksam som jag var över gästvänligheten kunde jag inte förmå mej att tacka nej till att gå ut med Prince på dagarna.

Vår första promenad var terrible, på ren spanska. I ett smällhett Palma var jag iklädd kjol där vi gick han och jag, han var ute och gick med mej och inte tvärtom. Jag flög efter som en liten vante. Som från ingenstans fick han en knäpp och började tokhugga efter mina bara ben. Jag kämpade med att försöka hålla honom på avstånd med hjälp av kopplet, men det gick inte att hålla tillbaka 300 kg släphund. Han lyckades bita mej på benen och i ansiktet hade jag rivsår efteråt.
Där stod jag på en gata i Palma, med tårar karikatyrsprutandes ur ögonen, och blev attackerad av "min egen hund". Folk stannade och glodde, men inte en endaste kotte vågade närma sej. Hört talas om civilkurage?

Oh well. Det visade sej att en kille i Evas hus hade en precis likadan blandras som Prince och vi började gå ut med hundarna tillsammans på kvällarna. Hans hund var väldigt lugn, så vi bytte hund och han fick tygla vilden bäst han ville. Han berättade att deras blandning - schäfer/alaskan malamute - är aggressiv av naturen och han lärde mej hur jag skulle hantera Prince på bästa sätt.

Och kan ni tänka er? Idag är jag så gott som kvitt min hundrädsla! Nu är det bara min algfobi kvar, och den behåller jag hellre än konfronterar.