.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Men med Mellberg hade vi kanske vunnit.

Jag hade laddat som tusan inför EM-kvalet igår, men hade med stor sannolikhet förträngt att Sverige skulle möta världens tuffaste lag. Under "Du gamla, du fria" riktigt såg man hur Zlatans ansiktsfärg började anta en färg som egentligen inte hör hemma i ansiktet och i pannan avslöjade svettpärlorna att nerverna kan ha suttit utanpå den där vältränade magen.

Efter Hollands första mål i fjärde minuten var stämningen "rätt låg" här hemma. Jag satt och tuggade frenetiskt på en prydnadskudde och P:s ansiktsfärg var läskigt lik Zlatans.
Det är lite så med Sveriges landslag; varje ny match har man glömt besvikelsen över hur den senaste matchen slutade. Humöret är på topp och man tror alltid att - jaa! Idag har jag en känsla av att vi vinner!
Men några minuter in i matchen brukar man - med besked - få veta att det är Sverige man hejar på.
Upp som en sol och ned som en pannkaka, BOOM!

Men Sverige har något de andra lagen inte har; kämparglöd. Trots att vi låg under med   4-0 gav dom aldrig upp utan avancerade istället i andra halvlek. Jag är stolt över att vara svensk och jag kommer aldrig att sluta hoppas på seger. Hur många upp-som-en-pannkaka en människa ens ska behöva utstå, totally worth it!




Hoffmaestro & Chraa - Ibracadabra

Jag förstår hur det känns, jag ser ju EUROVISION SONG CONTEST varje år! "I år kommer det gå bra för Sverige, vi är ju ett av toppländerna, vilken fantastiskt låt och sångerska vi skickar, hon går genom rutan!"Glömt är hur det har gått de senaste 10 åren, när orden har varit stora.



Och som en riktigt svensk har du på slutet lagt till kämparglöden och hur stolt du är. "Men Anna B gjorde så bra ifrån sig, vilken stark tjej, vi är otroligt stolta över att hon har representerat Sverige, tänk att det inte gick bättre."



Skillnaden är att du faktiskt hoppas på Sverige, medan jag har slutat hoppas för längesedan. Kanske jag som är en bitter svensk?



Vill bara relatera till något jag är bekant med, och förklara att jag förstår känslan. Vi är svenskar, och svenskarna kommer ju alltid igen -eller?



:-)

Vi har jantelagen med oss i bakhuvudet och grattar motståndarna för en bra insats istället. Där tycker jag att gränsen går!

Kämparglöd och positiv inställning är bra kvalitéer, men jag tror tyvärr att det är där vi faljerar! Vi har inte samma vinnarskallar som övriga européer, om än Sveriges landslag har fått en uppsving vad gäller det sedan vi bytte förbundskapten.

Det är bara att inse att än så länge har Det långa landet falukorv andra syften än att vara störst, bäst och vackrast. :) VI KÄMPAR JU IAF PÅ OCH GÖR VÅRT BÄSTA! ;)