.:: emmah finns bara i fantasin ::.

Det är inte förrän i detta nu jag börjar känna hur kroppen sakta men säkert läker efter en helg i 210 kilometer i timmen.

Ni är några som har undrat över mitt blåmärke på hakan; trots flygtiden på en knapp timme lyckas vi bli långt mer än salongsberusade (och vi kan ha druckit några snabba öl både på T-centralen och på Arlanda) och precis när vi har klivit av tunnelbanan utanför Tivoli ramlar jag på hakan. Med tung packning i ena handen och en liten öl i den andra. Mitt i rusningstrafik - i dagsljuset. I blickfånget. I gapskratt.

Jag älskar Köpenhamn och sällskapet kunde inte ha blivit bättre den här helgen. Vi har skrattat konstant, från dörr till dörr.